Skönt att vi har kickat igång den här bloggen igen. Jag har saknat dig.

I dag infaller den där releasefesten som liksom också kickstartar utgivningen av min bok. Folk har frågat mig om jag är nervös inför festen ikväll, men jag förstår inte riktigt varför jag skulle vara det. Fester är ju bara roliga och jag tror inte att någon av ina vänner sträckläser boken på festen, hatar den och sedan ger mig värsta utskällningen inför alla andra för att den är så skit. Om det är något jag är nervös över så är det recensioner (förlaget säger: ”Det är omöjligt att veta hur en bok tas emot. Allt kan hända”. Jag ba: ”Men tycler niii att den är braaaa?”). Nåja, som tur har chefredaktörskapet på Papper gjort min hud lite hårdare än vad den var före det här jobbet. Jag är ganska van vid skit. Och huvudsaken är ju att folk jag tycker om och respekterar diggar Livet&barnet.

Vad mer. Jo, på fredagen ska jag prata om Innovation och inre företagsamhet på ett ledarskapsseminarium. Jag vet inte riktigt vad rubriken betyder, men igår kväll hittade jag äntligen på vad jag ska säga. Det kändes oerhört skönt att ha koll på det, jag har känt lite stress för att jag inte haft någon ordning på allt jag vill säga. Jag tror förresten att jag hittat på en bra struktur för att föreläsa. Nästa gång du drar en kurs i bloggande eller nån annan föreläsning ska jag skicka dig mina tips. Inte för att jag nu behöver lära dig nåt, men det är alltid kiva att utbyta tankar.

Annat: Vid har varit lite ledsen då vi lämnat honom på dagis de senaste dagarna. det gör mitt hjärta illa. Allt gick så bra i Smedsparken, men när dagiset tillfälligt flyttade till Maria sjukhus (alsfaltplätt med häga stängslen) har han protesterat. Många morgnar har jag funderat på om det kommer att sätta djupa spår i honom att vi lämnar honom gråtande på dagis. Men what to do? Säga upp sig och flytta till Lovisa? Eller Öja? Här har vi inte råd att bo på bara en lön. Nåja, månne inte blir bättre snart, det är väl inte helt ovanligt med lite bakslag i dagisinskolningen.

En bra sak: Vi har inga som helst planer för den här helgen. INGENTING. Det känns stort och fantastiskt. Vi ska bara ta det lugnt och leka med Vid. Kanske hitta på nåt extraroligt med honom. Simhallen? Eller var tycker ettochetthaövtåringar om att göra?

Nu ska jag jobba lite på bloggkryden. Hoppas på ett snabbt svar.

Högaktningsfullt, Jeanette

Som jag mejlade dig igår, så gick det så obeskrivligt illa att jag av någon outgrundlig anledning helt missade att du hade uppdaterat korrarna i höstas. Jag fattar faktiskt inte hur det kunde gå så. Jag har däremot tänkt på att vi borde ta tag i den här bloggen mången gång. Och så klickar jag in på måfå -- och sehär -- här finns ett alldeles nytt inlägg!

Hej Peppe! Nu skall här korreseponderas igen!

Var skall vi ens börja? Är du hemma från Göteborg? Har du minglat dig till döds eller lever du? Och säg, huuur skall du orka ta dig igenom en ny arbetsvecka efter en dylik helg på språng? Men det viktigaste:  Vem var den allra, allra coolast på Bokmässan?

Själv skall jag mjukstarta den här måndagen med att Matheo åker till syrran övernatt (han har så länge tjatat om ett övernattningsparty och nu skall det äntligen bli av), så jag och Milisen skall ha en afton för två. Samsan är i Tammerfors hela veckan. Någon kurs på polisskolan (akutvård kanske?).  Inget mer avancerat än så. Har tänkt att jag skall skriva och äta laxpasta och avnjuta min nya skämsdrog (suomen huippumalli haussa, hahahaha).

jaja, vi hörs och puss!

ps. Milisen tackar för giraffen. Fick den via Karkki på mammas 50-års fest. Har helt glömt bort att tacka och säga hur galet söt den är. Tack!

Linkku gamla kaveri,

som jag har saknat dig! Vad hände med träffen vi skulle ha i somras? Det blev ju en kvickis hemma hos Karin innan Popkalaset, men det räknas inte riktigt tycker jag.

Vad har du hållit på med sen sist? Jag har tagit det enormt mycket lugnare än i våras. Jag var nog ingen avslappnad kvinna då. Så här i efterhand kan jag nu se att jag jobbade alldeles för hårt (för alldeles för lite pengar). Höstens tema är således att verkligen ta ordentligt med betalt för arbetet jag gör och därmed göra färre saker. Sommaren lärde mig nämligen att det är otroligt skönt att ta det lugnt, läsa böcker, hänga med vänner och göra så lite produktivt arbete som möjligt.

Du undrar kanske hur det går med Vidster Ryhmes. Bra, säger jag då. Vid är just nu inne på sin andra riktiga dag på dagis. Det var Magnus som lämnade av honom i morse så jag vet ingenting om någon dramatik, men jag tror att båda två fixade det bra. Det tröstar mig också att höra att Vid sovit och ätit som aldrig förr. Och lekt och skrattat. Dagis kan inte vara helvetet på jorden för små barn.

På tal om min son så hade Magnus klippt honom i går. Jag kom hem efter att ha sprungit runt Kronohagen och kände knappt igen mitt barn. Han ser sjukt maskulin ut. Ännu förra veckan trodde folk att man var en liten tös de dagar vi klätt honom i rött eller rosa, men nu finns det ingen tvivel. Lite synd tycker jag i smyg, Vidar hade så fina blonda lockar. Men å andra sidan kan han se utan lugg i ögonen nuförtiden och det borde ju räknas som en fördel.

Det var allt för den här gången. Hör av dig!

Puss och kram, din korrespondent i söder

Ta nu en lång paus i Spanien, så hörs vi när du kommer hem! Vi låter den här bloggen vila så länge, så kan vi avgöra hur vi skall göra sen. Puss puss puss och trevlig semester. Ni förtjänar den helt sinnessjukt mycket!

din Linkku

Tjena Peps!

Hördu, jag måste städa lite och landa innan jag kan svara ordentligt. Det är så sjukt snuskigt här i mitt slott. Här är dagens städfit -- intressant håruppsättning och en tio år gammal kaftan från Thailand.

Fint att höra att conversen sitter! Ha det så bra så länge! Återkommer kanske ikväll.

Links

Linnmeister!

Kiva att ses på middagen hos Karkki och Mango. Synd att det blev så kort. Hade verkligen räknat med att hänga hela kvällen med er, men eftersom vi inte hade min mamma som barnvakt (eller någon annan för den delen) blev det nu som det blev. Man får väl nöja sig med det lilla. Höhö. Det här är förresten det första blogginlägget på några dagar. Jag var så vansinnigt trött i torsdags att jag beslöt mig för att ta ett par dagars bloggpaus, och vet du. Jag saknade det inte alls. Kanske lite mera den här korrespondensen än vanliga bloggen och Alfamamman. Skönt att så fort kunna befria sig från bloggandet, men samtidigt lite oroande. Tycker jag inte längre att det är roligt? Eller oftast gör jag nog det, men just nu då jag har Papper som ska i tryck, boken, frilansuppdrag och lite kolumner här och där är jag bara för trött på att formulera mig smart och roligt för att bloggen skulle blomstra. Fattar du vad jag menar?

Från en sak till en annan. Kör ni nåt slags rutiner? Vårt barn stannar nämligen uppe allt senare varje kväll. Nu är klockan halv tio och han jobbar ännu hårt med att dra ut böcker ur bokhyllan. Magnus och jag har inte ens ätit middag ännu. Vi är värsta sydeuropéerna. Väldigt kontinentalt.

Det var allt jag ville. Hej från Rödbergen och tack för de superfina Conversen! De sitter som gjutna på Vidsta Rhymes fötter.

Puss!

Ja, jag lever och mår alldeles underbart. Det var bara Kela som tänkte ta livet av mig. Vi fyllde i blanketter om resersättningar och hotellnätter och mediciner och sån skit från i höstas. Det blev ganska dyrt att föda prematurbarn sist och slutligen, men fuck that liksom. Skulle det här vara USA skulle vi vara skuldsatta for life. Kela rocks (bara man för helvete skulle fatta vad som menas på blanketterna)! Och jag skulle fast betala fyra miljarder euro för Milisen. Så bra är hon faktiskt. Prisvärd, haha.

Och ja, jag fattar mycket väl vad du menar när ensamheten äter upp kärleken. Säkert är det så. Tur att jag inte känner mig ensam. Jag känner att vi delar på skiten. Och delar på glädjen. Den där skiten känns inte så märkvärdig, men det där med att få dela genuin glädje med någon man älskar är stort. När vi spionerar på Matheo när han leker till exempel. Det är ju en helt fantastisk känsla. När båda försöker hålla sig för skratt bakom hörnet och båda tänker  samma sak -- ”Tänk att vi har gjort den här galet skojiga människan, tänk!”. För Matheo är hysteriskt rolig när man lyssnar på honom när han leker. Pratar i falsett och på rikssvenska. Då blir jag alltid lite kär i Samsan.

Fast jag skrattade mycket åt att du tror att han är lugn. Han är tokig som en skogsfinne. Precis som jag. Vi ryker ihop sjuhundrafemtio gånger per dag. Fast 40 % är bara på skoj. Men ändå. Vi har båda rysligt hett temperament. Men det går om snabbt. Sen måste man kramas. Och sen kan man tjafsa lite igen. Men det är så vi är. Och jag älskar ju honom helt sjukt, fast han är världens mest irriterande människa. På riktigt. Och han vet preciiis hur man gör mig fullständigt vansinnig. Och det gör han med glädje. Haha, det låter ju fullständigt sinnessjukt det här.

Jag blev mycket inspirerad av din bild. En så ung Peppe! Jag rotade lite i arkivet och hittade en bild på mig och Sami när han för första gången var med på en släkthappening. Syrrans student -07. Vi kan kalla bildserien ”in the beginning”. Enjoy!

Här är nog ingen sugen på att vara med på bild.

Här är Sami utanför Ettan. Jag är så full att jag inte kan fota skarpt.

Linn. På påsklördagen ska vi träffas. Fatta det! Senast vi sågs var typ januari. Nämen visst är det jättekiva! Jag ser sjukt mycket fram emot det. Nu ska Magnus och jag bara trolla fram en bil så att vi kan färdas till Ekenäs också.

Det gör mig lite orolig att höra att du haft en så hemskt dag. Om jag bara läste den här bloggen skulle jag vara rent av orolig för din överlevnad, men eftersom Mama’s got the Magic har levererat inlägg så vet jag att du lever och kanske till och med mått bra. Förresten, på tal om att må bra så kollade jag på bilderna från er fredag och det slog mig igen att Sami ser så lugn och nöjd ut. Är han alltid sån? Lugn och nöjd och lätt att leva med? En typ som köper två glassar och tar det med ro när man själv blir vansinnig?

I morse slog det mig att folk som skiljer sig från sina respektive gör det säkert till stor del för att de alltid ensamma måste tömma tvättmaskinen och hänga upp tvätten. Känslan av orättvisa äter upp kärleken. Fattar du vad jag menar? Som tur lever Magnus och jag vanligtvis i ett  rättvist och jämställt förhållande, men stunder då jag känner att jag gör mer av hushållsarbetet FÖRSTÅR jag hur det uppstår sprickor i en relation.

Det var det. Hör av dig snart. Jag blir så glad när Korrespondenterna uppdateras.

Ungefär så här ung och fräsch var jag då jag träffade Magnus (se bild).

Puss, din kamrat Peppe

God måndag, min gulleplutt! (Sorry, jag måste sluta. Hej Peppe!)

Jag har haft en mycket trevlig helg. Så trevlig att jag inte hann ta tag i den här fenomenala korrespondensen. Men nu är jag här! På lördagkväll tänkte jag gå upp i atomer av lycka när Karkki messade om inkommande lördag. Om jag var svensk skulle jag tjuta ”Huuuur roligt?”, men nu är jag finlandssvensk så jag säger ”nåmen så jättekiva!”. Visst är du på väg? Jag har redan fixat barnvakt!

Det är sånt jag måste tänka på idag, för den här dagen är en dag av idel plågor. Matheo skall till tandläkaren, vi skall till Kela och blanketter till magistraten skall ifyllas. Jag vet inte om jag kommer att överleva.

Så om det här är sista gången du hör av mig, så vill jag att du skall veta att jag uppskattade vår blogg. Den blev inte Pappers mest lästa, men det blev alla tiders bästa brevväxling. Ingen av mina femton brevvänner från Lovisa på 90-talet slår dig.

Puss & kram! Nu skall jag läsa ”Utan blogg finns man inte”

Linderof

Åh Linn, som jag uppskattar att du drog klassikern Hitta spädbarnet. Som jag roade mig med det förra våren. Jag kontrar med en Hitta massförstörelsevapnet (se bild).

En annan klassiker är ju busringningen. Du får lov att känna dig hedrad, det är ju bara kändisar och människor som är viktiga på riktigt som blir utsatta för sånt.

I dag intervjuade jag en typ om levande föda. Under intervjun drack vi drinkar som var så hälsosamma att jag föryngrades tre år. Det var liksom motsatsen till hamburgare. Inte för att jag nu äter hamburgare, men du fattar vad jag menar. Det snackades mycket om energi och balans och vatten med ett medvetande. Jag som vanligtvis tycker att jag är en ganska så hälsosam människa kände mig som en slusk. En SLUSK. Men intressant och lärorikt var det. Läs mer i nästa Papper. Hehe.

Sedan åkte fotograf-Astrid och jag in till stan och åt croissanter.

Puss