Damn Linkku, jag kan inte ens föreställa mej hur illa du mår. Det är inte okej! Vad ńR det med din kropp och graviditet? Tydligen producerar den fina barn under en mycket tuff process. Nå, jag säger som precis alla andra: det går över. Graviditet är bra på det sättet att det faktiskt finns ett slut på den. Jag vet att det är sjukt irriterande och inte alls tröstande att höra det här mantrat, men en dag kommer du att må bra igen och för varje timme som går kommer du lite närmare den dagen.

Själv har jag efter nattmatningen legat vaken och funderat på syskon till Vidde. Jag vill verkligen inte vara gravid en gång till och har i ärlighetens namn ingen lust att sköta om en liten spädis till, MEN samtidigt så skulle kanske Pikku V bli lycklig av ett syson att leka med. Ambivalensen! Ņngesten! Sedan känns allt mycket bättre igen på morgonen då jag kan tänka klarare och inser att Vidster bara är två månader gammal och att jag inte riktigt ännu behöver fatta beslut om ett barn till. Tur.

Du frågar om jag var eb gråtmild Peppe som gravid. Egentligen inte. Jag vägrade liksom acceptera förändringar som gravid och uppförde mej exakt på samma sätt som jag vanligtvis var. Jag upp för trapporna (sju våningar) till redaktionen ännu i nionde månaden och förtryckte potentiella känslostormar. Däremot är jag mycket känsligare och gråtmildare nu när V är här. Barn som fra illa på tv eller i böcker gör mej riktigt illa berörd och så kan jag få tårar i ögonen för att jag älskar Magnus och Vidar så mycket.

Läste du mycket gravidböcker/forum på nätet under din första graviditet?

Puss och sköt om dej (låt din mamma sköta om dej),

Pepschen

Linn,

herregud så illa du har mått! Det gläder mej storligen att du är tillbaka på fötter (och att vår korrespondens kan fortsätta). Du frågar mej om när Vidar gör mej riktigt mjuk i hjärtat. Det behövs inte så mycket action för det. Vidde har nämligen börjat le och det är så fint jag jag vill gråta lite. En annan grej är att han har börjat göra små jollrande ljud när jag talar med honom. Jag säger nåt, tystnar och så svarar den lilla tamagotchin med att jollra. Vi kan hålla på hur länge som helst. Jag har noh blivit en mycket mjukare människa i och med Vdsters ankomst.

Igår träffade vi min goda vän och granne i Alepan. Magnus frågade halft på skoj om Calle med sambo hade lust att barnvakta Vidar medan vi gick på Stig Doggs keikka. Calle blev först lite ställd, men en kvart efter att vi kommit hem ringde han och sade att han och Lini mer än gärna barnvaktar Pikku V. Klockan var halv tio och Stig Doggs uppträdande skulle börja först efter midnatt så vi bestämde oss för att duma finsk rapmusik och istället dumpa oss själva i badet. Således bar vi upp barnet till grannarna och spenderade våra första tre timmar utan barn sedan torsdagen vattnet gick för ca nio veckor sedan. Det kändes helt surrealistisk.

Kommer du ihåg tiden då det bara var du och Sami? Saknar du den ibland?

Förresten, jag har massvis med frågor på lager, det kommer att bli mycket intressant korrespondens inom den närmaste framtiden.

Massa kramar, Pepita

Du frågade om jag redan nu ser något som Matheo är extra bra på. Jag   tror i alla fall att jag gör det. Han är bättre på att prata än att springa, alltså mer verbal än fysisk. Han är social och modig. Det vill säga helt min motsats när jag var i den åldern. Han tycker mer om bilar än om sina dockor. ńven om han har precis lika många och jag uppmuntrar båda. Han tycker om människor och djur. Han tycker inte om när jag läser böcker. Han orkar inte lyssna. Det tar för länge. Efter första sidan smäller han igen boken och ropar ”sluuuut!”. Utseendemässigt ser jag väldigt många likheter mellan honom och oss, men om jag tänker på hur jag var som barn (blyg och feg) är han inte alls lik. Han är kanske lite mer som jag är nu. Och det är väl bara bra. Det är sjukt jobbigt att vara blyg.

Tyvärr kan jag inte alls förtspå vad Matheo skall jobba med i framtiden. I alla fall blir han inte fabriksarbetare (han blir galen när han måste småpilla) eller långdistanslöpare (för lat). Han kanske blir bonde. Han gillar ju traktorer och djur. Plus att farfar äger mark i Storkyro. Hahahahahah. Nåja, bara han blir en lycklig bonde.

Min mamma och pappa och mommo kommer till Vasa imorgon. Jag är banne mig så lycklig över det. ńlskar när de är här. Jag behöver inte lyfta ett finger när de är här. Jag får maten handlad och serverad, inga blöjbyten, presenter och hembakt bröd. Plus att de alla leker med honom dygnet runt. Han hinner nästan glömma bort att jag finns när de är här. Han njuter som en dårk av all uppmärksamhet. Det är så roligt att se. Jag blir helt mjuk i kroppen när han springer ivg till simhallen hand i hand med min pappa.

Det här med att bli mjuk i kroppen snackade vi lite om tidigare, men vad gör dig allra allra mjukast och snudd på tårögd när det kommer till Vidar? Jag blir mest rörd när jag är sjuk eller trött och han anstrnger sig för att vara snäll (okej, han kanske glömmer ganska snabbt, men han försöker verkligen). Då kryper han upp i soffan och pajar mig i håret och säger ”fin mamma”.

Snyft snyft.

Din,

Linn

Hej och glad morsdag!

Fatta att det är min första morsdag! Det känns lite sjukt att det är jag som ska gratuleras och inte min mamma. Eller henne ska jag såklart också gratulera, hittills har hon gjort ett långt tyngre jobb än jag. Jag har ju bara glidit runt med världens enklaste spädis på armen.Men iallafall, min första morsdag. Sjukt.

Jag är grymt imponerad av din brevväxlingsindustri i lågstadiet. Jäklar så roligt det måste ha varit att få riktiga brev varje dag! Posten som kommer nuförtiden består ju mest av räkningar. Men arbetsbördan att sitta och skriva brav tillbaka för hand. Jesus. Du hade ett heltidsjobb i korrespondens redan i lågstadiet. Haha!

Angående trots. Jag har världens kortatse tålamod och måste nog hålla ett öga på mej själv så jag inte får återkommande raseriutbrott då Vidster stiger in i trotsåldern. Om man bortser från det självklara att inte slå sitt barn, så hoppas jag att jag inte ska kalla Pikku V för dumma saker. Samtidigt vet jag att jag antagligen kommer att göra det. Trots att vi är mammor är vi ju bara människor. Däremot tycker jag att det är fint att du ber matheo om ursäkt när du själv tycker att du varit dum. På det sättet visar du honom hur man ska göra då man varit dum och att alla gör fel ibland.

Igår satt Mags och jag (och Lill-Vidar) länge i Strindbergs soffor och talade om hurdana vi vill vara som föräldrar och om hur svårt det måste vara att inte sätta sina egna drömmar och önskemål på sitt barn. Vi vill ju att Vidar ska ha det så bar som möjligt och göra så många rätta val som möjligt, men det som vi upplever som rätt är kanske inte alls rätt för vår son. Jäklar vad det här blev flummigt, men du fattar. Hur som helst kom vi fram till att vi måste hålla ett öga på varandra så vi inte styr Vidar mot något som vi själva ville göra när vi var i hans ålder, utan iställer försöker vara lyhörda och göra som han själv vill.

Så till min fråga (frågor). Ser du redan nu något som Matheo är extra bra på? Finns det något yrke som du tror att han skulle gilla extra mycket? Ser du dej själv och/eller Sami i er son? Jag tycker själv att det är sjukt spännande att se vad och hurudan Vidar kommer att bli.

Nu ska jag ägna resten av morsdagen åt att besöka Magnus mormor och min egen pappa.

Puss från Rödbergen!

Peppe

Världens bästa Linn,

ironiskt nog tycker jag att du verkar vara just den lekfulla mamman. ńn är ni ute och cyklar, än leker ni med små plastdjur, än klär du ut dej till spöke. Ņtminstone bloggen visar på att ditt mammasamvete borde vara intakt. Dessutom verkar Matheo vara en mycket nöjd liten man.

Jag antar att mitt samvete mest kommer att täras av just det du skriver om -att jag inte orkar leka. Samtidigt minns jag att det var just det jag önskade av mina egna föräldrar. Jag har exakt ett minne av att hela familjen skulle ha lekt tillsammans. Vi byggde en familj av snögubbar ute på gården. Jäklar vad roligt det var. Som tur är kommer Magnus antagligen att leka en hel del med Vidster. Själv får jag väl anstränga mej lite och kanske sätta mera fokus på det jag själv gillar, nämligen böcker. Jag vill vara den där mamman som läser för sitt barn.

Angående att ta det lugnt så tror jag att det är ett personlighetsdrag. Jag är en ganska chill människa som sällan hetsar upp mej. Däremot har jag ständigt alldeles för mycket att göra. Jag tackar ja till allting och hittar till och med på lite egna projekt. Det gör mej trött då jag dessutom har en liten typ att ta hand om. Jag vet ju inte, men antar att du kommer att vara lika aktiv och rastlös vid 30 som du är nu.

Igår var jag själlöst trött då jag först matat ungen på natten och sedan stigit upp en timme senare för att medverka i morgon tv. På kvällen gick jag och lade mej vid tio och vaknade upp en timme senare av att barnet grät. Jag funderade på att stiga upp och korrigera situationen, men hindrade mej själv då jag märkte att jag höll på att falla i mamma-vet-bäst-fällan. Jag intalade mej själv att Magnus är en precis lika kompetent förälder som jag (vilket han faktiskt är) och somnade om. Vidar överlevde med glans.

Har du kommit på dej själv med att vara alfaföräldern som vet bäst och korrigerat Samppa då han gjort saker på ett annorlunda sätt med Matheo än vad du är van vid?

Förresten maila mej din hemadress. Igen.

Puss,

DIn Peppe